När jag var liten lärde jag mig handalfabetet. Jag vet inte riktigt varför, men jag och min kompis tyckte att det var hysteriskt roligt att teckna till varandra. Vi kunde alfabetet och säga; vad heter du? jag heter Lisa. Vi trodde att man bokstaverade alla ord (förutom vad heter du-frasen, då såklart), och så kommunicerade vi, när vi lekte.
Några år senare lärde jag mig ytterligare några tecken, sköldpadda, älska, knulla och det regnar mycket, det regnar lite. Min teaterledare var hörselskadad, läste mycket på läppar och lärde oss några högst onödiga men roliga tecken, eller det var nog mest vi som lärde varandra.
På ett fik i Stockholm ytterligare 10 år senare satt min nyblivna pojkvän och försökte lära mig handalfabetet på nytt. Han sa att jag hade talang, och jag var nog inte jättetydlig med att berätta att tjuvtränat som tusan som barn. Vi satt och gnetade och jag tyckte det hela verkade så himla svårt, hur skulle man hålla reda på alla tecken? Trots att jag lärde mig lite kände jag mig ovanligt nervös när jag skulle träffa hans föräldrar. Det var mitt första möte med två döva personer. Och där och då öppnade sig dövvärlden för mig. Och det var verkligen en ny värld. Så många frågor, hur hörde…eller jag menar märkte ni att barnen skrek mitt i natten när de var små? Vill ni inte bli hörande? Har ni någon slags specialväckarklocka, eller hur vaknar ni i tid?
Det var tre och ett halvt (viktigt med och ett halvt) år sedan och jag har lärt mig mycket sedan dess, även om min teckenspråksinlärning stagnerat något. Bland det mest chockerande jag lärt mig är att teckenspråket blev accepterat som språk i Sverige först 1981. En gång till, 1981. Innan dess, ingen acceptens och oralismen regerade. Det var svenska som gällde, svenska som man pratade med munnen.
Min pojkväns mamma, Lolo föddes döv. Som 8-åring började hon internatskola i Stockholm, hennes föräldrar var kvar i Linköping. På Manilla-skolan skulle hon lära sig vad alla andra barn i samma ålder skulle lära sig. Men hon hade inget språk. Hennes lärare tvingade henne och hennes klasskamrater att avläsa deras läppar och försöka lyssna, trots att de inte hörde ett skvatt. De hade lektioner då de satt med stora hörlurar och försökte lära sig höra, med devisen att om du jobbar riktigt hårt kommer du snart att kunna lära dig att höra. I klassrummet var allt form av tecknande var förbjudet. När de försökte teckna till varandra under lektionerna röt läraren till, all kommunikation skulle ske på svenska. Barnen fick bara använda sitt eget språk under fritiden.
Tillsammans med sin lärare på Manilla-skolan har Lolo skrivit en bok,
Ankomst Manilla. Ankomst Manilla beskriver en tid som få vet om och få berättar om.
Boken kan beställas via
www.ankomstmanilla.se. Boken är ingen spännande roman med glättigt omslag. Den är vad den är, två berättelser om en tid då teckenspråket helst inte skulle finnas.
Fråga mig inte hur, men trots svårigheterna att förstå och bristen på ett språk gick Lolo ut med högsta betyg och ska snart doktorera på Stockholms Universitet i specialpedagogik.
