Enjoy.
Högre utbildning – nästa bubbla?
13 AprAppropå högre utbildning. Den här bloggposten är en intressant läsning om utbildning och entreprenörskap. Det är Peter Thiel (en av grundarna till PayPal) som resonerar kring utbildning, att det bara är tillgängligt för ett fåtal och att högre utbildning är övervärderat i USA. Som han beskriver i sin bloggpost, att ifrågasätta utbildning är som att berätta att jultomten inte finns på riktigt. Jag tror dock stenhårt på att utbilding är grymt, men långt ifrån alla utbildningar är bra. Det känns absolut relevant att ifrågasätta vissa utbildningar och framförallt kanske den allmäna utbildningshetsen, högre utbildning kanske inte den bästa vägen för alla. Men för många är det och för många ger det möjligheter som annars inte skulle finnas på kartan. För andra leder det till fem års studieskulder och inte så mycket mer än det.
Etiketter:PayPal, Peter Thiel, studier, TechCrunch, Utbildning
Men det är ju feltänkt
5 AprSpenderar dagarna på ett kontor i en ny stad och i ett nytt land och gillar det. Den mesta av tiden går just nu åt att samla data till min masteruppsats och jag träffar mycket människor och får chans att prata kommunikation, webben och storföretagets utmaningar. Dessutom spenderar jag mycket tid med att läsa artiklar och undersökningar och jag gillar’t. För det mesta. Skulle ni frågat mig igår så skulle jag snarare säga att jag hatar det, att jag inte kommer någonstans och att jag inte fattar vad jag håller på med. Folk säger att det är del av processen. Att det är svårt. Det ska vara svårt. Och ja, det är klurigt och det är svårt. Men det är rätt gött att få använda hjärnan lite (ja ni fattar, det är ju inte så att jag inte använder den annars, även om man kankse kan få för sig det, det är mer att jag använder den extra mycket nu, mest för att jag klurar och funderar…jaja). Idag har jag bland annat läst en intressant artikel om information overload (och sorry den är inte publicerad så det blir ingen länk). Och appropå information overload så är det vad många säger sig vara rädda för, när det gäller att öka deras personliga användning av sociala medier, att de redan har så mycket mejl, så att de helt enkelt skulle drukna i informationen. Skillnaden mellan exempelvis mejl och twitter, är att mejlen är adresserade mig och att jag förväntas läsa och agera det som kommer till min brevlåda. I twitter är det lite mer som att gå på stan och strosa och kika i skyltfönster. Dyker det upp något som ser trevligt ut, kan man gå in och spendera mer tid. Men det viktigaste år att det inte är något måste.
Så trots att jag just nu är dränkt i vetenskapliga artiklar och egentligen är rätt trött på att läsa på skärmen så tog jag min sedvanliga tur bland skyltfönstrena på twitter och föll, kanske föga förvånande, för en post om att och hur PR-folk förstör sociala medier. Jag håller med i stora delar av vad som sägs. Att det gäller att ha kunskaper, inte bara om PR, utan också om företagande, HR, kundtjänst osv. Det har jag dessutom skrivit om förut, typ, fast med lite annan vinkel. Istället för att hacka på PR-folk så valde jag att hacka lite på webbnissarna. Skillnaden är marginell. Oavsett spetskunskap så kräver ett företags närvaro i sociala medier att du förstår kunder och företagande, snarare än hur man bygger kampanjer eller tekniska verktyg för att genomföra kampanjer.
Men min poäng, och mitt val av rubrik – det är ju feltänkt. Det pratas mycket om kampanjer hit och dit och ROI och klick och framgångar. Som jag ser det, och jag är säkert inte ensam men argumentera gärna emot om ni inte delar mina åsikter, handlar inte dessa populära sociala medier om ytterligare en kampanjkanal. Det handlar om en kommunikationskanal. Och även om det sagts oändligt många gånger att det handlar om två-vägskommunikation och att det fina i kråksången är demokratiseringen och att alla kommer till tals, så har fortfarande väldigt många människor kvar kampanjglasögonen. Släpp dem. Vad händer då?
Vad händer om det inte är en social media coordinator/director/nisse som sitter och styr företagets digitala närvaro, utan personerna som faktiskt arbetar i företaget. De anställda. Som en naturlig del av deras arbetsdag. Om kommunikationen ska vara på lika villkor, ska den väl vara det från bådas perspektiv? Inte bara ett kommunikationsproffs vs. kund utan människor emellan. Människor som letar info, vill veta något ska kunna träffa andra människor som har svaren.
Det är klart att det används som vilken annan kommunikationskanal som helst idag, men det pratas mindre om det. Vissa säger vaddå ROI, mäter ni telefonsamtalen eller? Och jag är beredd att hålla med, båda. ROI är viktigt, sluta göra saker som bara kostar och inte generera intäkter/kostnadsbesparingar/andra värden till företaget, det håller inte att testa lite grann. Den tiden är förbi. Allt som görs i ett företagande borde vara värdeskapande på ett eller annat sätt, det är liksom hela poängen, att producera värde. Men, å andra sidan, sluta se användningen av sociala medier som en kampanj och låt kommunikationsverktygen (som det ju faktiskt är) användas där efter.
Det är kampanjperspektivet som representerar feltänket för mig. Det handlar inte om att några stycken ska ratta företagets röst och image. Jag tror (och jag har förhoppningsvis belägg inom en snar framtid) att den stora vinsten med just sociala medier är att det är flera kommunikationskanaler som också kan och bör användas som just kommunikationskanaler, liksom mail, telefonsamtal och personliga möten. Potentiellt värde som skapas kan vara att arbetet utförs mer effektivt, att rätt personer kan fås tag i snabbare, att informationen når rätt, snarare än att svämma över. Tänk om alla otaliga FYI-mail istället skulle vara små skyltfönster som du själv valde om du ville titta närmre på eller inte.
Så, istället för att klaga på att PR-folk inte fattar hela grejen med sociala medier, kanske man bör ifrågasätta om någon överhuvudtaget kan förstå allt ett företag gör, och om man inte ska kasta all typ av styrning och koordinering i någon papperskorg någonstans och låta de som kan det de gör bäst komma till tals, och låta de lyssna. Om de vill. För av samma anledning som telefonisternas roll rann ut i sanden med ny teknik så ser jag ingen anledning till att nutidens telefonister ska sitta och höka över twitterflöden och facebooksidor. Låt var och en sköta sin egen kommunikation. För det behövs varken utbildning inom företagande, PR eller reklam. Det räcker med att kunna sitt jobb som man är anställd för att uträtta.
Etiketter:B2B, Företag, företagseknomi, Masteruppsats, PR, Sociala Medier, uppsats, webb
Interaktiv reklam – på riktigt
20 MarInteraktivitet känns som ett av de mest använda orden inom reklamvärlden. Och här är en kampanj från Italienska banken Ing Direct som verkligen tar fasta på just det. Interaktivitet och word-of-mouth, bokstavligt talat. Med riktiga människor på utomhusreklamen, ja alltså inte bilder på riktiga människor utan riktiga människor, kommunicerar de med förbipassernade. Människor sitter eller ligger på affischerna och sprider bankens budskap. Smart och roligt. Kika in den här videon, jag tycker den är fantastiskt rolig. Och bra.
Mäktig kvinna
9 MarSå, efter att ha minglat och vinglat med Sveriges mäktigaste kvinnor igår, blev jag inspirerad av framförallt en person. Fjolårets titelinnehavare, Lena Olving COO och vice vd på SAAB. Det var under hennes för få minuter på scen jag blev nyfiken på hennes sommarprat i P1. Jag hade inte lyssnat på det tidigare, men ikväll gjorde jag det. Det var inspirerande, peppande, underhållande och intressant. Framförallt tyckte jag hennes tankar kring hur vi kvinnor måste lära oss ett nytt språk, männens språk, var intressant. Jag tror absolut att det ligger något i det, speciellt att skapa en förståelse för hur kulturer fungerar och informella kommunikations- och beslutsvägar.
Har ni inte lyssnat på det tidigare, gör det. Det går snabbt eftersom låtarna av upphovsrättsliga skäl är kapade. Suck. Och när ni lyssnat färdigt så kan ni passa på att lyssna på dagens spotifylista 8 mars som endast består av kvinnliga artister, såklart. På tal om underhållning, häromdagen var jag och såg Mia Skäringer på Cirkus i Stockholm och kunde inte låta bli att göra en iakttagelse. Vad som slog mig var att publiken bestod av kvinnor. Så förutsägbart. Så tråkigt. Så typiskt. Det här med kvinnliga komiker verkar vara något mycket svårt för män i största allmänhet, eller? Det är ju inte så att när manliga artister bjuder in till show, så består pubiken av män? Nej, men när en kvinna gör det, så blir det direkt tjejkväll och även om det kan vara grymt, så tycker jag det är tråkigt att se en sådan tydlig markering av publiken. Bara en tanke och iakttagelse, som sagt.
På samma tema: Jag tycker det är gött med en internationell kvinnodag. Framförallt för att medierna per automatik (?) allokerar utrymme för frågan. Och det är bra. Då fortsätter debatten. Det behövs. Här i Sverige, liksom i många andra länder, på samma sätt som att många andra debatter behövs. Just jämställdhet är det dock oroväckande många som tror att det något som kommer att ”lösa sig med tiden” och av sig själv. Jag tror inte det. Jag tror på att identifiera och synliggöra problem och snedfördelningar och konstruktivt diskutera potentiella lösningar. Många företag sätter upp jämställdhetsmål och jobbar aktivt med frågan. Det är bra. Jag tror att en samhällsdebatt och en diskurs som inte är mätt och belåten, utan som hela tiden pekar på problemen och pushar för förändring är absolut nödvändigt. Det är farligt när vi säger att allt är bra och ok. Då blir det lätt att glömma bort vilket långt arbete vi har kvar.
Men som vanligt så är det bästa vi kan göra att titta på oss själva och fråga oss hur vi gör skillnad? Hur bidrar vi till att synliggöra problemen eller rent av arbeta för att lösa dem? Jag har gjort en pakt med mina tjejkompisar om att alltid stötta och pusha varandra och att lämna allt vad avundsjuka heter. Jag tror nämligen att just avundsjuka är en stor anledning till att få brudar är i chefspositioner. Det, och dåligt självförtroende. Det finns inte plats för en grym tjej att lyckas (definera lyckas på valfritt sätt) det finns plats för oss alla. Om vi vill. Jag vill. Vem hakar på?
Etiketter:8 mars, feminism, Internationella kvinnodagen, Jämställdhet, Lena Olving, Sveriges mäktigaste kvinna
Vad händer efter Handels?
6 MarOch appropå karriär och Handels. Dagens Näringslivsdel i SvD bjuder på inspiration i form av intervjuer med tio tidigare och nuvarande studenter på Handelshögskolan i Stockholm. Olika vägar och olika val. Peppande!
Tillbaka till Indien
1 MarFör andra gången i år har jag haft förmånen att spendera tid i Indien – möjligheternas land, som min morfar väljer att kalla det. Jag håller med. Visst finns det möjligheter. Men det är kanske framförallt kontrasternas land. Kontraster mellan tät grå morgondimma och sprakande livliga färger. Kontraster mellan fattigdom och överflöd. Likaså är det landet med det absolut största hjärtat. Och gästfriheten. Aldrig har jag mötts av så mycket vänlighet, av så många människor. Kända och okända. Människor andas vänlighet. Kanske är det därför jag tycker så mycket om landet? Om man nu kan tycka om ett land.
Vänligheten och pulsen. Det gillar jag. Skarpt.
Vi gjorde många saker, såg många platser, byggnader och städer. Jag gillade i stort sett allt jag såg och var med om, men vissa saker stod ut lite extra. Våra vänner driver en väskfabrik med runt 550 anställda. De producerar väskor till stora välkända västerländska märken. Den fabriken fick vi besöka. Det var oerhört intressant. Efter fem år med näsan i böcker om företagsekonomi och otaliga antal artiklar om inköpsstrategier, var det fantastiskt att se tillverkningen med egna ögon och lyssna till ägarnas berättelse.
Att stiga upp innan soluppgången och gå ner till Ganges, var en annan häftig upplevelse. Vi skippade badet, men såg många människor som bortsåg från den kyliga morgonluften och den orena vattnet, för att ta sig ett heligt dopp i floden. Varanasi var spännande att besöka och kanske den stad som gav det största spirituella avtrycket.
Och på tal om Varanasi. På kvällen åkte vi båt på Ganges. Först för att se och uppleva kremeringen vid flodkanten och sedan för att ta del av en religiös ceremoni. Det senare var vi knappast ensamma om. På land myllrade det av hinduer som deltog i firandet, i floden låg 100-tals båtar fyllda med kameraförsedda turister. I detta ögonblick, när musik ljuder från stora högtalare, människor sjunger, ljus tänds på floden och önskningar görs, då kan jag inte låta bli att tänka på de otroligt välplacerade reklamskyltarna från Uninor, JV mellan telecombolagen Telenor och Unitech. Mitt i denna religösa högtid, som enligt vår guide lockar 100 000 personer, varje dag, påminner Uninor om sin existens. Det hade lika gärna kunnat vara ett större sportevenemang. Men nu var det en religös ceremoni. Det spelar kanske ingen roll? Huvudsaken är väl att det är mycket människor på samma plats. Jag undrar, vad betalar man för en sådan plats? Kan man sponsra Gudarna?
Och på tal om varumärken. Tata Indicom har också insett värdet i att synas i den heliga floden.
Och på tal om Tata, och bilar. Ett annat välkänt varumärke. Fast i ny tappning.
Och på tal om business. Vi mötte också en businesswomen. Eller snarare såg en kvinna som drev en business. Hon sålde mynt. Rupies. Hon sålde dem i högar om åtta. Åtta rupies för nio rupies. Hon köpte nio rupies till priset av tio. Människor betalade henne nio rupies för att få åtta. De betalade för att få pengarna i myntform. Som ett växelkontor. Med växlingsavgift. Mynten användes för att offras i den heliga floden. Mynt var att föredra, och det fanns alltså en marknad för att sälja mynt, eftersom sedlarna går sönder i vattnet. Jag undrar, om mynten ändå bara hamnar på botten, varför inte lika gärna kasta i sedlar? Antagligen är det stor skillnad. Och jag kan bara förundras över denna affärsverksamhet.
I övrigt så är Indien landet, marknaden där engångsförpackningarna regerar. Produkter av alla dess slag säljs i små och billiga förpackningar. Paketering och anpassning till marknaden. Tvättmedel, chips, tvål, det mesta går att köpa i detta format. Jag hade sett det förut, men måste säga att jag blev något förvånad när jag såg att det gick att köpa motorolja, styckvis, i påsar.
Det bästa med att resa är, förutom att träffa nya människor, att lära sig nya saker. Jag har lärt mig otroligt mycket. Och jag tror många har att lära av Indien. Sättet att leva. Sättet att vara. Jag tar med mig förhållningssättet till det spirituella, det okända och det ofarliga förhållningssättet till döden. Jag tar med mig sättet att se på livet, det är inte linjärt med en början, mitt och slut, det är något som ständigt pågår, en cirkel. Och vikten av kunskap och utbildning, som är det centrala inom hinduismen.
Det som fascinerar mest, är hur man kan uppnå ett fullständigt lugn, mitt i New Delhis högljudda och kaosartade trafik. Kanske är det just det, att kaoset är utanför kroppen. I Sverige vandrar vi omkring i en fullständigt lugn omvärld. Så lugn, så tyst, så händelselös, att kaoset letar sig in, inuti kroppen och stressar och hetsar vårt inre. För det är det enda utrymmet som ges.
Don’t fckn tell me what to do
10 FebEfter ett besök på den årliga karrärmässan/arbetsmarknadsdagarna på Handels, så kommer jag och tänka på Robyns; Don’t Fucking tell me what to do Den representerar hyfsat väl vad jag känner inför såna här dagar i allmänheten och inför den glättiga karriären i synnerhet. Jag erkänner, för personer som precis påbörjat sin utbildning kan det vara grymt att få en inblick i vilka olika yrken som finns och vad olika företag erbjuder för typer av jobb och utmaningar. Det kan vara en bra grej. Men jag tror att det finns långt mer effektiva sätt att para ihop studenter med företag på. Idag när jag gick runt och pratade med andra studenter så delade alla samma känsla av påtvingade leenden, krystade konversationer och ytlighet. I slutändan säger företagsrepresentanterna; gå in på vår webbsida och läs mer. I slutändan får studenten en gratis penna, och känner sig rätt nöjd.
Jag känner mig bara obekväm. Jag känner att hela grejen är ett spel utan mening. Tid- och resursslöseri. Som det mesta när det gäller att fjäska inför sin karriär. Jag måste ha missat poängen? Missat tåget? Struntat i tåget och korsat spåret till en annan plattform? Till en plattform där de tåg utan glasklar slutdestination avgår. Dit vilsna själar letar sig. Dit de som inte lockas av att vara en kugge i maskineriet, a brick in the wall eller vad ni vill kalla det. De som kanske snarare lägger sina egna spår, mot okänd mark. Som skippar de upptrampade stigarna. Som säger tack, men nej tack. Jag dansar för mig själv.
Jag kan inte låta bli att tycka att jobbhetsen jag ser och känner bland mina vänner är rätt sjuk. Det handlar om att sitta och plöja igenom böcker om hur man löser case, för att kunna rapa upp det under en anställningsintervju. Det handlar om att lära sig en modell, förbereda sig in i minsta detalj för att säga vad som förväntas. Vad hände med att tänka självständigt? Vad hände med kreativeten? Vad hände med att gå sin egen väg? Med det berömda, att vara sig själv? Det funkar helt enkelt inte så. Passa in i mallen. Rätta dig i ledet. Vi går. Du går med oss. Om du är tillräckligt bra, smart och formbar. That is.
Hur kan det vara så att olika människor, med olika drömmar och mål börjar på en skola och under tiden formas och anpassas så att när de går ut finns det bara en dröm, ett mål, en människa? Vad hände med mångfalden? Vad hände med att vara olika? Med att våga göra sin grej? Och hur mår vi då? Hur mår vi när vi ständigt tvingas överprestera för att hålla tempot? För att få den där karriären som vi numera drömmer om (men inte visste existerade för några år sedan). Hur mår vi när karriären väl påbörjas? När vi tvingas springa fortare och fortare, prestera högre och högre? Bra? Är det livskvalitet?
Jag bangar inte för att jobba. Tvärtom så har jag aldrig förstått det där med fritid. Men jag bangar hårt för att jobba med något som är meningslöst och för att någon annan tycker att jag ska göra det. Men alla är vi olika. Gissar att det är bra för vårt samhälle att vissa trivs som kuggar. I hjul. Andra är mer ekorrar. I andra sorters hjul. Det är ok, att springa i sina respektive hjul, men det måste också vara ok att springa någonannanstans. Eller simma eller flyga för den delen.
Jag säger tack, men nej tack. Om ni vill att jag pluggar in hur jag ska svara på frågor för att kunna visa att jag kan någonting, så får ni leta någon annanstans. Finns det företag som liksom jag undviker glättiga magasin och karriärstegar? Som gör något de brinner för. För att det är kul? För att det finns en marknad för det? För att det finns oändliga möjligheter? I så fall, hör av er. Ni lyser nämligen med er frånvara i mitt liv. På min skola. I mitt flöde. Jag undrar, existerar ni ens?
Jag ska berätta en hemlighet. Det finns en uppsjö av unga drivna, driftiga, coola människor som tänker precis som jag. Vi kavlar gärna upp ärmarna, får skit under naglarna, men trivs även bra i snygga klackar. Vi förändrar gärna världen till det bättre, men tänker inte gå ner i lön för det. Däremot kommer vi tyvärr aldrig göra något vi finner meningslöst. Då försvinner energin. Musten går ur.
Jag gissar att jag är vilse på stationen. Letar efter den där plattformen. Ser inte, det är folk över allt. I led. Som går åt ett och samma håll. Det känns inte bra i magen. Inte rätt. Jag ska inte dit. Men jag ser ingen annan plattform. Än. Ser du?
