Ja, idag snöar det. Det har de flesta lagt märke till. Både mitt twitter- och facebookflöde är överröst med kommentarer om att det faktiskt snöar idag. Som om jag inte märkte det när jag tittade ut genom fönstret. Som om det inte var det första som slog mig när jag vaknade imorse. Snö? Redan? Är det inte lite tidigt? Och i längtan efter bekräftelse, om att fler tänker likadant, postar just nu alla mina facebookvänner i Sthlm och alla jag följer på twitter exakt samma frågor. Vi vill bestämma i grupp att det här inte riktigt är OK. Visst tycker vi väl så, gruppen? Jo, gruppen håller med. Bekräftelse, du är ok, du tycker som oss. Vi är ett gäng. Och jag är en av alla dem. Och så är det såklart några som ska vara annorlunda, några som ska tycka tvärtemot. Som tycker att det är fantastiskt att det nu är blött, kallt och jävligt snöigt utomhus. De vill bekräfta att de faktiskt är speciella. Speciella och särskilda som tycker annorlunda än alla andra.
Jag hatar ogillar snö och kyla förutom när jag åker skidor. Då är det bland det bästa jag vet. I Stockholm är snön riktigt äcklig, den är kall, blöt och oftast väldigt grå och smutsig. Men snö är också bra. Det blir ljusare. Man kan leka i den. Och naturen (obs inte staden) blir vackrare. Jag lärde mig häromdagen att man inte ska klaga på vädret. Och sedan barnsbern har jag lärt mig att man inte ska reta upp sig på sådant som man inte kan göra något åt, vädret borde vara det perfekta exemplet på en sådan sak. Alltså klagar jag inte. Jag nöjer mig med att konstatera. Det snöar.
Förövrigt läste jag i DN imorse om personer som bor heltid på hotell. Det var som ett stänk av glorifiering av detta sätt att leva, med ett mått av dysterhet i pennan. Min spontana känsla är – aldrig i livet. Hotellnätter har jag gott om i bagaget och jag gissar att mitt flitiga hotellboende för några år sedan gjort mig immun. Immun mot myten om hotell. Känns som ett rätt sorgligt liv att leva på hotell. Jag tycker synd om de människor som lever så. Som en ensam själ som blickar ut över ett myller av människor men aldrig riktigt kan vara en del av det. Som alltid får nöja sig med att iaktta och sitta vid sidan av. Det finns ingenting i det som lockar mig, jag gillar inte att bo på hotell, bara vissa. Ordspråket om att det är hemma det är bäst måste ha kommit till av en orsak. Jag tror vårt hem är oerhört viktigt för vår trygghet i livet och behovet av en fast punkt ska inte underskattas. Men det är svårt att uppskatta det om man aldrig lämnar hemmet, såklart.
Efter att ha levt i min svarta rullväska under långa perioder så har jag verkligen lärt mig att uppskatta mitt hem, min säng, mitt favoritte och att ha kläderna i en garderob. Permanent.
Tjofräs – det är ju ändå fredag! Nu ska jag packa min svarta rullväska och åka iväg ett tag. Åter söndagkväll.
