Arkiv | Iakttagelse RSS feed for this section

Spotify på f8 visar värdet av nätverk

26 Sep

En av marknadsföringens mest kända gurur är Michael Porter. Han står bakom flera kända teorier, bland andra 5 forces och den klassiska value chain. Value chain, eller värdekedjan utgår från ett produktbaserat företag som köper in råvara, processar den och således adderar värde och därefter säljer produkten till ett högre pris än vad råvaran kostade. Företagets existens berättigas genom att det hela tiden adderar värde. Företagets olika delar finns till för att liksom företaget i stort, addera värde. När det var poppis att outsourca till höger och vänster för ett par år sedan, låg just teorier kring the value chain till grund för mycket av resonemanget. Vi tittar på vilka delar inom värdekedjan vi gör bra, vilka som är våra nyckelkompetenser och så fokuserar vi på just dessa delar. Resterande verksamhet lades ut på andra.

Mycket förenklat så är detta Porters perspektiv. Men det finns såklart andra teorier om strategier. För några år sedan blev det alltmer populärt att prata om nätverk och hur företagen inte bara skapade värde individuellt utan också i kontakten med andra företag. Framförallt betonades vikten av att företag behöver samarbeta för att gemensamt skapa värde. Norrman och Ramírez som (i mina böcker) står som avsändare till nästa teori i ämnet, value constellation, menar dessutom att värdeskapandet även sker i kontakten med kunderna.

Alltså, istället för att blint titta på hur värde skapas inuti ett företag förespråkar teorier kring value constellation att värde skapas i större nätverk. Företag A skapar värde genom att samarbeta med sina leverantörer, kanske kan de gemsamt ta fram nya produkter och tillvägagångssätt som gynnar de båda? Genom att dessutom låta kunderna göra en del av jobbet kan även dessa bidra med annan typ av värde än bara pengar vid en transaktion. Som ett välkänt exempel dras IKEA där kunderna själva utgör assembly linen och monterar ihop sina platta paket. I det här fallet köper kunden en produkt och bidrar med pengar till företaget, men den färdigställer också produkten och bidrar också med arbetskraft (resurser). Värdet skapas också i kontakten med andra företag och i kontakten med kunderna, utanför företagets fyra väggar.

Att ett företag under sin alldeles egna konferens väljer att kliva upp på scenen med flera andra företag tycker jag är ett tydligt exempel på hur value constellation fungerar i praktiken. Facebook låter andra företag och utvecklare producera program som bygger på Facebook och som används i anslutning till det. Genom att vara en plattform och en central del i ett ekosystem befäster Facebook sin position. Att så tydligt öppna upp för- och bjuda in andra aktörer till sitt eget territorium visar också vikten av att samarbeta med andra, även för den som är störst. Företag idag är inga solo-spelare. De flesta mår bäst av att spela i lag tillsammans med andra. Allra helst tillsammans med kunderna, där kunderna kan involveras på en bra mycket djupare nivå än klassiska ekonomiska transaktioner.

Om 1990 och 2000 talets företagsledare bekymrade sig över vilka områden de var bäst på och vilka som skulle outsourcas till andra aktörer är min högst ovetenskapliga iakttagelse att dagens dito kliar sina huvuden för att komma underfund med hur de blir den mest centrala aktören i ett värdeskapande nätverk. Genom att vara aktören som andra företag blir/är beroende av kan företag säkerställa positioner och dra nytta av andras affärer. Facebook har lyckats med just detta. Är det något Facebook är och troligtvis kommer att vara i en ännu större utsträckning framöver så är det en central roll i det stora ekosystem av värdeskapande företag, kunder och användare. Facebook ligger så nära kunderna ett företag kan komma (hittills) och drar nytta av alla de mängder av företag som vill komma i kontakt med kunderna. De har intagit en drömposition och varje företag måste gå förbi grindvaktaren Facebook på deras väg mot slutkunden. Facebook tar med all rätt ut sin grindavgigt, inte bara mot annonsörer utan också indirekt mot alla de företag (media etc) som hjälper nätverket att skapa ett relevant innehåll och hålla igång motorerna. De innehar en strategisk position som heter duga, men tar fortfarande upp andra företag på scenen och visar öppet att företagande idag är långt ifrån en solosport.

Tillbaka till Indien

1 Mar

För andra gången i år har jag haft förmånen att spendera tid i Indien – möjligheternas land, som min morfar väljer att kalla det. Jag håller med. Visst finns det möjligheter. Men det är kanske framförallt kontrasternas land. Kontraster mellan tät grå morgondimma och sprakande livliga färger. Kontraster mellan fattigdom och överflöd. Likaså är det landet med det absolut största hjärtat. Och gästfriheten. Aldrig har jag mötts av så mycket vänlighet, av så många människor. Kända och okända. Människor andas vänlighet. Kanske är det därför jag tycker så mycket om landet? Om man nu kan tycka om ett land.

Vänligheten och pulsen. Det gillar jag. Skarpt.

Vi gjorde många saker, såg många platser, byggnader och städer. Jag gillade i stort sett allt jag såg och var med om, men vissa saker stod ut lite extra. Våra vänner driver en väskfabrik med runt 550 anställda. De producerar väskor till stora välkända västerländska märken. Den fabriken fick vi besöka. Det var oerhört intressant. Efter fem år med näsan i böcker om företagsekonomi och otaliga antal artiklar om inköpsstrategier, var det fantastiskt att se tillverkningen med egna ögon och lyssna till ägarnas berättelse.

Att stiga upp innan soluppgången och gå ner till Ganges, var en annan häftig upplevelse. Vi skippade badet, men såg många människor som bortsåg från den kyliga morgonluften och den orena vattnet, för att ta sig ett heligt dopp i floden. Varanasi var spännande att besöka och kanske den stad som gav det största spirituella avtrycket.

Och på tal om Varanasi. På kvällen åkte vi båt på Ganges. Först för att se och uppleva kremeringen vid flodkanten och sedan för att ta del av en religiös ceremoni. Det senare var vi knappast ensamma om. På land myllrade det av hinduer som deltog i firandet, i floden låg 100-tals båtar fyllda med kameraförsedda turister. I detta ögonblick, när musik ljuder från stora högtalare, människor sjunger, ljus tänds på floden och önskningar görs, då kan jag inte låta bli att tänka på de otroligt välplacerade reklamskyltarna från Uninor, JV mellan telecombolagen Telenor och Unitech. Mitt i denna religösa högtid, som enligt vår guide lockar 100 000 personer, varje dag, påminner Uninor om sin existens. Det hade lika gärna kunnat vara ett större sportevenemang. Men nu var det en religös ceremoni. Det spelar kanske ingen roll? Huvudsaken är väl att det är mycket människor på samma plats. Jag undrar, vad betalar man för en sådan plats? Kan man sponsra Gudarna?

Och på tal om varumärken. Tata Indicom har också insett värdet i att synas i den heliga floden.

Och på tal om Tata, och bilar. Ett annat välkänt varumärke. Fast i ny tappning.

Och på tal om business. Vi mötte också en businesswomen. Eller snarare såg en kvinna som drev en business. Hon sålde mynt. Rupies. Hon sålde dem i högar om åtta. Åtta rupies för nio rupies. Hon köpte nio rupies till priset av tio. Människor betalade henne nio rupies för att få åtta. De betalade för att få pengarna i myntform. Som ett växelkontor. Med växlingsavgift. Mynten användes för att offras i den heliga floden. Mynt var att föredra, och det fanns alltså en marknad för att sälja mynt, eftersom sedlarna går sönder i vattnet. Jag undrar, om mynten ändå bara hamnar på botten, varför inte lika gärna kasta i sedlar? Antagligen är det stor skillnad. Och jag kan bara förundras över denna affärsverksamhet.

I övrigt så är Indien landet, marknaden där engångsförpackningarna regerar. Produkter av alla dess slag säljs i små och billiga förpackningar. Paketering och anpassning till marknaden. Tvättmedel, chips, tvål, det mesta går att köpa i detta format. Jag hade sett det förut, men måste säga att jag blev något förvånad när jag såg att det gick att köpa motorolja, styckvis, i påsar.

Det bästa med att resa är, förutom att träffa nya människor, att lära sig nya saker. Jag har lärt mig otroligt mycket. Och jag tror många har att lära av Indien. Sättet att leva. Sättet att vara. Jag tar med mig förhållningssättet till det spirituella, det okända och det ofarliga förhållningssättet till döden. Jag tar med mig sättet att se på livet, det är inte linjärt med en början, mitt och slut, det är något som ständigt pågår, en cirkel. Och vikten av kunskap och utbildning, som är det centrala inom hinduismen.

Det som fascinerar mest, är hur man kan uppnå ett fullständigt lugn, mitt i New Delhis högljudda och kaosartade trafik. Kanske är det just det, att kaoset är utanför kroppen. I Sverige vandrar vi omkring i en fullständigt lugn omvärld. Så lugn, så tyst, så händelselös, att kaoset letar sig in, inuti kroppen och stressar och hetsar vårt inre. För det är det enda utrymmet som ges.

Gympa i Indien

13 Jan

Förbereder några gympalåtar för att köra med våra indiska vänner i nästa vecka. De två första dagarna består i lite kulturellt utbyte och vi ska hålla i en klassisk skoldag för dem, med olika ämnen. Jag har tillsammans med en annan tjej fått äran att stå för idrott och hälsa-lektionen. Gympan som ju är från Sverige, så vitt vi vet, ska givetvis visas upp.

Så när jag googlar för att få lite inspiration inför de olika låtarna, kommer jag över det här klippet om gympa i Indien. Fick en plötslig känsla av att ligga rejält i lä.

Påverkansveckan 2009 avklarad

5 Jul

Politikerveckan i Almedalen är slut för i år. Kanske är det fel att rätt och slätt kalla den för politikerveckan, påverkansveckan passar bättre. För i år var det inte bara politikerna som stod i rampljuset. Givetvis var det politikerna som stod för den yttersta stjärnglansen och som drog den största publiken. Men med över 1000 seminarium, mingel och debatter så var föregående vecka i Visby ett bevis på att det är många, inte bara politiker, som vill vara med att sätta den politiska agendan. Just detta kritiserade Mona Sahlin. Hon berättade på bästa sändningstid att det är viktigt att inte låta de stora företagen och de rika organisationerna få för stor plats och skuffa undan de mindre kapitalstarka partierna i Visbys periferi. Sahlin har en poäng, det är viktigt att det politiska samtalet får stå i fokus. Men varför inte vända på det? Varför inte glädjas åt att så många människor och organisationer väljer att engagera sig? Varför inte se det positiva i att politik blivit trendigt och att valfriheten under veckan varit enorm?

Låt oss ändå börja inom partipolitiken. De största händelserna är trots allt partiledarnas tal. Enligt min mening innehöll de några nyheter. Maud Olofsson talade sig stark för jämställdhet, en tidigare klassisk vänsterfråga som nu Centerpartiet valde att lyfta fram. Göran Hägglund kritiserade hårt ”pop-vänstern” något som inte direkt förbättrar de redan frostiga relationerna med yngre väljare. Dessutom valde han att raljera över könsneutrala lekar på dagis, undrar vad Maud Olofsson tyckte om det? Statsministern, för det var framförallt statsministern och inte moderaternas partiledare, som höll Almedalsveckans sista tal, valde att fokusera på Sveriges internationella roll.  Enda gången han nämnde ordet inrikespolitik var då han sa att den matchen tar vi nästa år. Mona Sahlin irriterade delar av publiken genom att låta Marit Bergman vara på scenen istället för henne, på den tid hon utlovat. Peter Eriksson flörtade med landets småföretagare genom att föreslå en sänkning av arbetsgivareavgiften med 10 % för just småföretagare. Jan Björklund pratade sig varm för lärlingsplatser och möjlighet till specialklasser inom teoretiska ämnen (inga nyheter med andra ord). Lars Ohly levererade inga direkta nyheter, han ville mest investera, investera, investera. Skämtsamme Hägglund valde att attackera Ohly såhär; ”det är ungefär som att ge en dunk bensin och en tändare till en pyroman, som det är att låta Ohly ta hand om skattepolitiken”. Om ni är intresserade av en retorisk och djupgående analys av talen kan jag rekommendera http://www.actnow.nu/almedalsveckan

Under de seminarier som hölls under veckan var det ett antal ämnen som något mer frekvent förekom i schemat än andra. För det första var det ungdomsarbetslösheten, ett enormt problem för Sverige som många ville ge sin syn på. Avskaffa LAS, gör offentliga investeringar, mer lärlingsplatser, förslagen var många. Återstår att se om några blir verklighet. Klimatet var en annan fråga som debatterades i flera forum. Vi står inför en historisk förhandling i Köpenhamn om några månader och inför detta ville många göra sin röst hörd. Piratpartiet talade inte under veckan men deras politik gjorde sig påmind under flera seminarier som handlade om just personlig integritet och nya affärsmodeller för den nya tekniken. Nya medier har otroliga möjligheter men också begränsningar, det är helt enkelt svårt att tjäna pengar. Tidningsmakare och medieföretagen oroade sig inför detta och vill ni läsa mina reflektioner från ett av dessa seminarier kan läsa mitt tidagare inlägg, Ljusår ifrån varandra.

Nu väntar 51 veckor till nästa års påverkansvecka. Men kanske återgår det nästa år till att bli en mer renodlad politikervecka. Mycket kommer då att kretsa kring just partipolitiken, och inte minst partiledarna, med tanke på att det är valår och kampen om väljarna då är inne i sin viktigaste fas. 

Appropå tidigare inlägg

3 Jul

Om sociala medier.

Nu twittras det om lite nya procenttal. Bland annat att endast 8 % på Times Square vet vad en webbläsare är för något, att 5 % av amerikanarna finns på twitter, och att 1,5 % av svenskarna är på twitter.
Om då 1,5% av svenskarna finns på twitter, men 2% av svenskarna fick information via twitter inför Eu-valet, så kan man a) konstatera att twitter är übereffektivt eller b) att procent och siffror inte alltid reflekterar verkligheten…

På plats i Almedalen

30 Jun

Då har jag landat. Igår hann jag precis se största delarna av Jan Björklunds tal. Han pratade om lärlingsutbildning och minskade minimilöner för att få in unga på arbetsmarknaden. Som han uttryckte det, ungefär; Det här är kontroversiellt, men det är bättre att en ung person har en lägre praktiklön än lever på a-kassa och socialbidrag. Men Björklund, vad i hela friden är kontroversiellt med det? Att han överhuvudtaget garderar sig med att säga att det jag nu kommer att säga, är kontroversiellt innebär att han anser att det han säger är det som skiljer sig från hur gemene man ser på saker och ting. Helt ärligt så tror jag genom att han säger så förstärker bilden av att det är bättre att ha en högre A-kassa än ett jobb.

I övrigt gav han hyfsat klara besked om vad han ville, bort med värnskatten och satsa på elitklasser i skolan för ämnen som matte och fysik.

Jag ser fram emot att lyssna på Maud Olofsson ikväll. Jag håller tummarna för att hon inte fegar utan talar ut, vågar stå på sig och köra på sin linje. Sverige behöver fler politiker som faktiskt vågar stå på sig. I många fall tror jag att de flesta svenskar bara längtar efter någon som fullt ut vågar köra på sin linje. Utan vara rädd för att tappa röster. Tyvärr är vår politik alldeles för mycket av ett spel.

Innan kvällens partiledartal ska jag på en del intressanta seminarier, följ mig via Twitter så får ni uppdateringar om vad som händer…www.twitter.com/enckelli

Hyperreella Oasis

8 Jun

Igår var jag på den överlägset största konserten i mitt liv, so far. Oasis spelade för 70 000 fans i Heaton Park, på hemmaplan i Manchester. Det var grymt. Vi hade platser i första sektionen och trots att killarna såg ut som små prickar på scenen kunde vi faktiskt se dem och viktigast av allt vi hörde jkligt bra. Konserten var en show. Med riktigt fet videokonst som ackompanjerade musiken. Det var en bra kväll. Men jag kunde givetvis inte låta bli att göra iakttagelser.

Vi lever i en hyperrealitet, där det handlar om att avbilda verkligheten så exakt som möjligt. Men också efterlikna avbilden av verkligheten. Sex and The City avbildar verkligheten, men idag räcker inte det, vi avbildar filmen. Genom att tjejer i alla åldrar tar på sig högklackat, shoppar och dricker cosmopolitan försöker vi uppnå bilden av verkligheten som ges i filmen/serien, men som aldrig riktigt existerade i verkligheten. Är ni med, cirkeln är sluten – hyperrealism.

Igår tänkte jag på detta fenomen. Bilden (storbildskärmarna) gav en mycket bättre bild av verkligheten. När den filmade snygga publikvyer (som ju var gigantiska) så såg det mycket bättre ut än när jag vände mig om och kollade ut i den gråkalla natten. Bilden av verkligheten förfinades. Känslan som infann sig var att vi alla befann oss i ett mycket vackert och stort publikhav, fast egentligen småregnade det och det var inte alls så spännande färgnyanser egentligen, i verkligheten. Men det spelade liksom ingen roll. På bilden där framme såg allt vädligt vackert ut, så vi levde oss in i den vackra bilden av oss själva som publikhav – hyperrealism.

På vanliga konserter, back in the days, när jag hängde runt på leriga festivaler, så var all form av inspelningsmaterial strängt förbjudet. Publiken hade händerna i luften med fingrarna som formade olika tecken, beroende på musikstil. Det mest tekniska apparaturen som förekom var på sin höjd en tändare. Igår hade alla händerna i luften, men av en annan anledning. De höll upp sin mobil/digitalkamera och filmade/fotade hela konserten. Ena armen upp, i 1,5 timme. Det handlar om att filma verkligheten, för att lägga ut den på nätet. Gå in på youtube och sök på Oasis Heaton Park 2009, så förstår ni vad jag menar. Konserten filmades igår, av 69 000 (1000 var fortf bara där för att njuta av musiken) som alla vill ge sitt bidrag till vårt multimediala samhälle.

Det handlar om att hela tiden producera sitt liv. Vi lever inte just nu, vi lever för att berätta och visa hur vi lever, och hur kul vi har det och hur fantastiskt liv vi lever. Ungefär som jag gör nu, när jag i skrift istället för bild berättar om mitt liv och mina upplevelser (att jag beskriver hyperrealismen borde ju vara überhyperrealism?). På något sätt så kände jag att hyperrealismen igår nådde sin peak då ena kamerna flög över publiken och folk såg sig själva i bild. I vanliga fall ser man glada människor som hoppar upp och ner plötsligt byta sina ansiktsuttryck när de ser sig själva i bild, vanligtvis hoppar de högre, ler till öronen och vinkar febrilt. Detta är ett vanligt fenomen när folk ser sig själva i storbildskärm. Igår hände inte det, igår tog folk fram mobilen. Fort som fan. Och filmade att de själva var filmade. Deras 15 microsekunder of fame skulle givetvis förevigats. Så att de kunde visa för alla andra att de minsann varit 15 microsekunder i rampljuset.

Vad hände med att bara stå och dansa, röja och vara helt uppe i konserten, där och då?

Några var ju givetvis det också. Två män (gorillor) i 30-årsåldern som stod någon meter ifrån mig var det. Men det var mest för att de var för fulla för att överhuduvtaget ta fram mobilen, Den ena killen valde att ta fram något annat istället. Drog ner gylfen, hängde ut den. Bara sådär. Och så började han att pissa. Mitt i publikhavet. På gummistövlarna på gubben framför och på sina egna skor. Så förbaskat jkla skitäckligt.

Iakttagelse

20 Maj

I Manchester är partylivet utbrett. Det är en av Europas största studentstäder och oavsett dag är det alltid fest på gång. Så har det varit i Manchester hela terminen, fram tills nu. Nu har helt plötsligt alla halvnakna, dyngfulla studenter förflyttat sig till biblioteket. De har hoppat i ett par mjukisbyxor, laddat med godis och sportdryck och så kör dem. Bibblan har öppet dygnet runt. Just det, dygnet runt. Skolan har satt in extra nattbussar så att studenterna ska kunna ta sig hem säkert hela natten, de går till halv 6 på morgonen. Och där sitter de. Alla de studenter som festat fram tills nu och helt plötsligt insett att hoppsan, har visst en tenta om några dagar.

Ikväll var jag en av dem. Atmosfären blandas av intensivitet och mys, på något märkligt sätt. Det regnar utanför fönstret. Inne lyser flitens lampa. En kopp te värmer. Ger energi. Och så skön musik i lurarna, fullt fokus.

Det är klart, när jag gick hem ikväll mötte jag några dyngfulla och halvnakna studenter som ännu inte hamnat på bibblan. De har kanske redan pluggat klart, eller gett upp. Eller inte ens börjat. Vad vet jag.

Sex dagar kvar nu. Känner lite att jag taggat till på nytt nu. Efter härliga och rätt avslappnade dagar i London så möter jag Manchester med full energi. Nu kör vi.

Swine flu

14 Maj

Vet att diskussionerna har lugnat sig lite nu i media om swine flu. Men jag måste ändå få göra en iaktagelse. Jag har ingen aning om hur det är i Sverige men vid liknande saker (fågelinfluensan) så minns jag inget av det här:

Här kör de på med full annonskampanj om swine flu. Helsidor i tidningarna, reklam i radion och säkert på TV också. De varnar folk för swine flu och påminner alla om att inte nysa i händerna, tvätta händerna ofta och vara allmänt försiktiga. Det är faktiskt helt sjukt (haha) idag fick jag mejl (till uni-mejlen) där de varnade om swine flu. Här kommer råden:

”The public, including students like you, can help to control the spread of Swine Flu, as well as other infections.
To do this you must:-

* Always use a tissue to catch your sneezes
* Throw away used tissues, otherwise germs can linger on them
* Regularly wash your hands with soap and water
* Keep hard surfaces e.g. kitchen worktops and door handles clean”

Vad säger man? Det verkar faktiskt lite övernojjiga här.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.