Don’t fckn tell me what to do

Efter ett besök på den årliga karrärmässan/arbetsmarknadsdagarna på Handels, så kommer jag och tänka på Robyns; Don’t Fucking tell me what to do Den representerar hyfsat väl vad jag känner inför såna här dagar i allmänheten och inför den glättiga karriären i synnerhet. Jag erkänner, för personer som precis påbörjat sin utbildning kan det vara grymt att få en inblick i vilka olika yrken som finns och vad olika företag erbjuder för typer av jobb och utmaningar. Det kan vara en bra grej. Men jag tror att det finns långt mer effektiva sätt att para ihop studenter med företag på. Idag när jag gick runt och pratade med andra studenter så delade alla samma känsla av påtvingade leenden, krystade konversationer och ytlighet. I slutändan säger företagsrepresentanterna; gå in på vår webbsida och läs mer. I slutändan får studenten en gratis penna, och känner sig rätt nöjd.

Jag känner mig bara obekväm. Jag känner att hela grejen är ett spel utan mening. Tid- och resursslöseri. Som det mesta när det gäller att fjäska inför sin karriär. Jag måste ha missat poängen? Missat tåget? Struntat i tåget och korsat spåret till en annan plattform? Till en plattform där de tåg utan glasklar slutdestination avgår. Dit vilsna själar letar sig. Dit de som inte lockas av att vara en kugge i maskineriet, a brick in the wall eller vad ni vill kalla det. De som kanske snarare lägger sina egna spår, mot okänd mark. Som skippar de upptrampade stigarna. Som säger tack, men nej tack. Jag dansar för mig själv.

Jag kan inte låta bli att tycka att jobbhetsen jag ser och känner bland mina vänner är rätt sjuk. Det handlar om att sitta och plöja igenom böcker om hur man löser case, för att kunna rapa upp det under en anställningsintervju. Det handlar om att lära sig en modell, förbereda sig in i minsta detalj för att säga vad som förväntas. Vad hände med att tänka självständigt? Vad hände med kreativeten? Vad hände med att gå sin egen väg? Med det berömda, att vara sig själv? Det funkar helt enkelt inte så. Passa in i mallen. Rätta dig i ledet. Vi går. Du går med oss. Om du är tillräckligt bra, smart och formbar. That is.

Hur kan det vara så att olika människor, med olika drömmar och mål börjar på en skola och under tiden formas och anpassas så att när de går ut finns det bara en dröm, ett mål, en människa? Vad hände med mångfalden? Vad hände med att vara olika? Med att våga göra sin grej? Och hur mår vi då? Hur mår vi när vi ständigt tvingas överprestera för att hålla tempot? För att få den där karriären som vi numera drömmer om (men inte visste existerade för några år sedan). Hur mår vi när karriären väl påbörjas? När vi tvingas springa fortare och fortare, prestera högre och högre? Bra? Är det livskvalitet?

Jag bangar inte för att jobba. Tvärtom så har jag aldrig förstått det där med fritid. Men jag bangar hårt för att jobba med något som är meningslöst och för att någon annan tycker att jag ska göra det. Men alla är vi olika. Gissar att det är bra för vårt samhälle att vissa trivs som kuggar. I hjul. Andra är mer ekorrar. I andra sorters hjul. Det är ok, att springa i sina respektive hjul, men det måste också vara ok att springa någonannanstans. Eller simma eller flyga för den delen.

Jag säger tack, men nej tack. Om ni vill att jag pluggar in hur jag ska svara på frågor för att kunna visa att jag kan någonting, så får ni leta någon annanstans. Finns det företag som liksom jag undviker glättiga magasin och karriärstegar? Som gör något de brinner för. För att det är kul? För att det finns en marknad för det? För att det finns oändliga möjligheter? I så fall, hör av er. Ni lyser nämligen med er frånvara i mitt liv. På min skola. I mitt flöde. Jag undrar, existerar ni ens?

Jag ska berätta en hemlighet. Det finns en uppsjö av unga drivna, driftiga, coola människor som tänker precis som jag. Vi kavlar gärna upp ärmarna, får skit under naglarna, men trivs även bra i snygga klackar. Vi förändrar gärna världen till det bättre, men tänker inte gå ner i lön för det. Däremot kommer vi tyvärr aldrig göra något vi finner meningslöst. Då försvinner energin. Musten går ur.

Jag gissar att jag är vilse på stationen. Letar efter den där plattformen. Ser inte, det är folk över allt. I led. Som går åt ett och samma håll. Det känns inte bra i magen. Inte rätt. Jag ska inte dit. Men jag ser ingen annan plattform. Än. Ser du?