Idag väntade ett glättigt magasin i brevlådan, igen. Det handlar om KARRIÄREN. Ni vet den där som man planerar in i minsta detalj och sedan genomför exakt efter manus. Den där då man varje år klättrar ett steg i den berömda stegen, har råd med lite schysstare kläder, lite mer guldkant i tillvaron. Ni vet den där karriären man ler sig igenom, alltså pepsodentler. Och man har kjol, high heels, snygg skjorta och kavaj. Och man har ett litet utmärkande smycke runt halsen för att visa sin personlighet, att man minsann inte är som alla andra. Ja, jag vet att ni vet.
Japp, så är den, den där karriären. Så skönt. Bara att rätta sig i ledet. För gör jag bara allt rätt kan jag ju bli den där rika och framgångsrika partnern lagom till 60-års partyt.
Eller inte.
Få saker skrämmer mig så mycket som perfekta leenden i kostym. Eller 14 personer som håller varandra i handen och hoppar fallskärm. Eller stegen då.
Hur tänkter man på företagen när man utformar annonser till oss, unga? Hm. De här är mellan 20-25, när de tänker på ordet managementkonsult/revisionsbyrå så tänker de säkert på ett högt tråkigt hus, perfekt kontor och perfekta människor. Så, då tar vi helt enkelt sådana bilder. Det hade ju varit hemskt att överraska och visa en annan sida. Vi nämner ju passion vid ord, det borde räcka.
Karin Friberg hade en väldigt viktig poäng när hon skrev om att vi tjejer behöver fler dåliga förebilder. Jag gissar att det handlar om just det här. Att tvätta bort pepsodentleendena och de perfekt strykta kjolarna.
Jag kan se poängen i att dessa företag vill visa upp sin perfekta fasad. Men deras sätt att göra det på irriterar mig. I resten av reklamvärlden har vi nästintill slutat med fejkade leenden och perfekta familjer. Utvecklingen har liksom gått framåt.
Varför vara så förutsägbar? Varför inte utmana, våga sträcka sig lite utanför den trygga glättiga ramen? Om ett, åtminstone ett företag visade en ballare, kreativare och lite mindre perfekt sida skulle jag bli glad, kanske till och med söka mig dit.
Just nu blir jag bara trött. Jag har kanske valt fel bransch. Men jag tvivlar det borde ju finnas något spännande här i livet, men ni måste tala om det. Visa vad ni har att erbjuda för oss som hatar vara som alla andra, som hatar ställa sig i ledet (för er som inte kände till det så är detta en vanlig beskrivning av 80-talister som just i detta nu utgör majoriteten av er målgrupp)
Sluta tro att alla trånar efter dötrista öppna kontorslandskap. Och att locka med en internationell karriär, eh. Så 1990. Vi har redan varit ute och rest och ser det som en hygienfaktor att vi får fortsätta resa när vi börjar jobba.
Nej, ska det vara såhär så tänker jag inte göra karriär.
Klättra, klättra ett steg i taget tills du når din egen inkompetensnivå. Väl där ramlar du ofelbart ned och har du klättrat tillräckligt högt ger fallet enorm smärta. Du har alltid gått dina egna vägar och har inget att skämmas över. Att du skulle bli den perfekta soldaten i armén av likasinnade är det ingen som känner dig som tror.Rebellen i dig lever och den skall du vara rädd om. Tids nog får du det ansvar som gör att du troots allt måste finna dig i viss livsrytm. När du får barn t ex. Fråga mig jag är din pappa.
näpp snäpp snäckan… där har jag väldigt svårt att se dig
Inte din arena! Du kommer alltid att gå din egen väg. Kram på dig!
I mina ogon ar du en helt otrolig kvinna som alltid har gatt din egna vag och nat dina egna mal. Att vara egen ar inte som att vara som alla andra!!miss u!!
I folkmun är karriär något ytligt och som du säger något glättigt man ska stäva efter. Det finns egentligen inget riktigt egenvärde i att bara göra karriär. Sikta på det du tycker om, på det som ger dej egen utveckling i den takt du själv är nöjd med, som skapa något och som gagna din uppdragsgivare och dina medmänniskor. Det behöver inte basuneras ut i glättiga magasin. I det tysta säger ditt inre att du gjort något bra. Då har du gjort en karriär som är värd namnet. Kram och lycka till. Morfar
Wow vilka fina kommentarer jag har fått. Tack. Tack för alla fina ord och råd.
Karriär, ja smaka på ordet…är det sött, surt eller kanske både ock? Mitt svar är; det beror helt på hur du väljer att tolka det. En person kan se "karriär" som något ouppnåeligt och därmed begränsa sig till att inte utmana. En annan person ser just själva utmaningen i det ouppnåeliga! Ni unga, 80-talister ("Me-We-are") ser oftast karriären som en del av framtiden och kan därmed vara mer kritiska, medan andra som är några år äldre, tittar i backspegeln och inser att "det är försent" eller "så skönt att ha det avklarat". Oavsett vilken historia man har så kan man konstatera att "karriär" är nåt som både tar och ger energi. Huruvida förutsättningar är olika, beroende på arv och/eller miljö, ja därom tvistar de lärda. Men ibland har man lite flyt, eller kanske rent av strategiska föräldrar (eller moster); läste i DI nyligen att det mest förekommande namnet på kvinnliga höjdare är Maria (eller Mia om man så vill) och därefer Anna. Så Lisa (och Bea), ett hett tips; använd ditt andranamn i din CV fortsättningsvis, det har direkt påverkan på din framtida karriär/utmaning! Och, om det mot all förmodan inte skulle ge effekt, byt namn till Anders, vilket är vanligast bland svenska vd:ar! Och avslutningsvis, klädkoden är och ska förbli din personliga dvs spegla dig själv och i den outfit som du trivs bäst i. Personligen trivs jag bäst i "Odd Molly"!Kram VBM – Maria alias Mia
Haha, det är bra Mia, jag ska se till att ansöka som Maria Enckell om jag stöter på problem…Och helt rätt med kläder, men vilket kommer först? Hönan eller ägget? Jag kan ju inte börja köpa dyra kläder förrän jag har ett bra jobb och tjänar pengar…Det är kanske även där en bra moster kommer in i bilden? Som man kan gå ut och shoppa med?Kram!